Rusukki på möte med Uppsalas politiker: "Kommunen sviker oss på det viktigaste området utifrån minoritetens överlevnad!"

"Utan barn och unga som för över språket till nästa generation så kommer kommunen i framtiden inte längre behöva arrangera kulturella evenemang eller äldrevård på finska!"

Ikväll har Rusukki deltagit i ett samråd med Uppsalas politiker om hur kommunen sköter sitt uppdrag som förvaltningsområde för finska språket. Flera kommunalråd var närvarade och kommunstyrelsens ordförande Erik Pelling höll i mötet. Vi framförde skarp kritik mot utbildningsförvaltningen. Här kan du läsa vårt anförande:

I år fyller vår förening, Sverigefinnarnas språk- och kulturförening i Uppsala, Rusukki, 10 år. Föreningen grundades 2010 med anledning av att Uppsala kommun blev förvaltningsområde för det finska språket. Föreningens huvudsakliga syfte var, precis som idag, att dels representera den sverigefinska minoriteten i samråd med kommunen dels att på olika sätt främja det finska språket och sverigefinsk/finsk kultur i Uppsala. Vi har strävat efter att ordna finskspråkiga kulturevenemang och annan verksamhet för barn, ungdomar, vuxna och pensionärer samt att erbjuda en mötesplats för alla som intresserar sig för finska och finsk kultur.

Några av de som grundade föreningen finns fortfarande kvar i styrelsen och därefter har vi lyckats rekrytera nya eldsjälar i arbetet.

Hur ser vi på de tio år som har gått?

Om vi ska summera de tio åren skulle vi säga att vi på det stora hela har haft ett gott samarbete med kommunen. Vi har haft en samordnare i Nina som har tagit seriöst på sin roll och ordnat regelbundna och välorganiserade samråd. Hon är också mycket kunnig inom området nationella minoriteter. 

Ämnen som vi genom åren har samrått om är bland annat, kultur, äldrevård, barn och unga, och kommunikation. Vår upplevelse är att kommunen inom de flesta områden har lyssnat och varit intresserade av våra synpunkter och utgått från dessa i sina beslut. 

Vår egen förening har också fått ta del av förvaltningsområdes pengar för att kunna driva barn- och ungdomsverksamhet med bra kvalitet. Pengar från kommunen har också tilldelats vår verksamhet för äldre sverigefinnar. 

Det man kanske inte tänker på är hur mycket tid och engagemang föreningen får lägga på att hålla sig uppdaterade om frågor som berör nationella minoriteter för att kunna komma förberedda på samråden. Vi tar seriöst på vår uppgift och vill vara korrekta, rannsakar oss själva och vågar vara kritiska och ifrågasättande gentemot kommunen då vi ser att det behövs. Det är ett ideellt arbete som kräver eldsjälar och människor som brinner för frågorna. Det finns de på vägen som inte har orkat mer med tanke på den energi som det stundtals tar. Ta t ex den finskspråkiga förskoleverksamhet som både föreningen och kommunen är stolta över idag, den hade aldrig kommit till utan den fleråriga kamp som flera föräldrar drev bl a genom Rusukki. 

Områden som kommunen har lyckats bra med under många år är kultur- och äldrefrågorna. Förutom att lyssna och ta in våra idéer så arbetar kulturförvaltningen aktivt med att ta fram egna idéer som gynnar minoriteten. Alltid i samarbete med oss i samrådsgruppen. 

Vi upplever också att man från äldreförvaltningens sida genuint intresserat lyssnar på oss och försöker hitta lösningar på de problem som finns. Det känns som om strategen har satt sig in i minoritetslagstiftningen, dess faktiska innebörd och syfte och också försöker möta upp till de krav som lagstiftningen ställer på kommunen inom området. Föreningen behöver inte komma med så mycket egna idéer eftersom kommunen är proaktiv inom området och försöker hitta lösningar som funkar för brukarna och kommunen.

Vi som förening har för det mesta aldrig varit nöjda med samarbetet med utbildningsförvaltningen, och så inte heller i år. Det är många eldsjälar hos oss som kastat in handduken i frågor som gäller barn och unga. Vi har varje år tagit upp frågan på det utökade samrådet med er politiker och så nu även i år. Det känns tungt att aldrig känna att vi kommer framåt.

Det sorgliga är att kommunen sviker oss på det viktigaste området utifrån den sverigefinska minoritetens överlevnad! Utan barn och unga som för över språket till nästa generation så kommer kommunen i framtiden inte längre behöva arrangera kulturella evenemang eller äldrevård på finska. Minoriteten dör ut utan barnen. Den sverigefinska minoritetens överlevnad hänger på detta!

Rusukki vill inte peka ut någon enskild tjänsteperson utan det vi känner är att det i förvaltningen generellt saknas ett genuint engagemang för hur sverigefinska barn ska kunna få sina rättigheter tillgodosedda på ett kvalitativt sätt. Vi litar faktiskt inte på att det finns någon på utbildningsförvaltningen som faktiskt på riktigt bryr sig om frågan. Vi får känslan av att det många gånger till och med finns ett visst motstånd i dessa frågor. 

Vi vet att det finns kompetenta och hängivna modersmålspedagoger som arbetar med våra barn, men hur mycket får dessa komma till tals med kreativa idéer för att förbättra arbetet?

Faktum kvarstår att majoriteten av Uppsalas sverigefinska barn i förskole- och skolåldern får alldeles för lite modersmålsstöd och modersmålsundervisning för att faktiskt kunna bli tvåspråkiga i tal- och skrift. Det finns ingen seriös pedagog eller forskare inom området som skulle kunna tillstå att 40-60 min i modersmålsundervisning i veckan är tillräckligt. Detta har europarådet kritiserat Sverige för 8 ggr. Uppsala kommun har under alla år gömt sig bakom andra kommuner som har varit lika ”dåliga” som kommunen inom detta område. Man har inte valt att vara i bräschen med andra svenska kommuner som är på framkant inom området. Man har valt det minimalistiska spåret och försökt göra så lite som möjligt, gömd bakom lagformuleringar som kräver att den enskilda måste driva sina frågor den långa vägen genom t ex klagomål till kommunen eller skolinspektionen. Många är de föräldrar i Uppsala kommun som genom åren gett upp kampen för barnens lagstadgade rätt till finskspråkig förskola inom rimligt avstånd eller t ex rätt till finska väsentlig del av tiden på förskolan. Att få ta del av sina rättigheter kräver sin man/kvinna. De flesta ger upp. 

Inte heller vi som förening orkar längre driva på frågan om utökning av modersmålsundervisningen i skolan. Det är som om vi talar med en vägg. Vi har också fått höra att ”är vi aldrig nöjda?” i samråd med utbildningsförvaltningen. Nej, varför skulle vi vara det? Våra mänskliga rättigheter kränks ju! Det har ju t ex inte skett någon förändring beträffande längden på modersmålsundervisningen sedan 70-talet i Uppsala kommun! Det är också en marginell skillnad på om du läser modersmål som nationellt minoritetsspråk jämfört med andra språk. På vilket sätt stärker man minoriteten då? På vilket sätt skyddar kommunen minoriteten på det sättet?

Kommunen har också varit bekymrade över hur man ska lösa personalförsörjningen på de finskspråkiga verksamheterna inom bl a förskola och äldrevård. Ändå är man inte beredd att satsa på alla barn och ungdomar i kommunen som skulle kunna vara denna tvåspråkiga personalbank i framtiden! Vilken sverigefinsk ungdom är det som t ex via studie- och yrkesvägledaren uppmuntras att läsa finska som modersmål i gymnasiet med tanke på vilken stor användning man faktiskt skulle kunna ha av språket i Sverige? Tyvärr ingen. Ungdomarna ser inte själva heller språket som en resurs när samhället inte gör det. Däremot uppmuntras de att läsa andra moderna språk. Språk som visserligen är viktiga men som få kanske ändå kommer att använda i arbetslivet i Sverige. Förmodligen skulle de ha mer nytta av sitt andra modersmål, finska. Men det vet de inte för ingen frågar efter det.

Uppsala kommun är i år värdar för den nu uppskjutna konferensen om Mänskliga rättigheter och hur lever kommunen själv upp till de nationella minoriteternas mänskliga rättigheter? Mänskliga rättigheter som Sverige historiskt sett har gjort flera övertramp på, speciellt inom området rätt till sitt modersmål för barn och ungdomar. 

Det finns flera kommuner i Sverige som har förstått detta och vill göra mer rätt än vad de gjort tidigare. Varför är inte Uppsala kommun intresserad av att se vad de gör? Hur kommer det sig t ex att en resurs som uppsalabon, språkforskaren och (Rusukkis vice ordförande) Leena Huss blir tillfrågad av andra kommuner om hur minoritetsbarnen ska kunna tillägnas sitt språk på bästa sätt, men inte av sin egen? Vi i styrelsen tillsammans med Leena framför ofta egna idéer och andra kommuners idéer på samråden med utbildningsförvaltningen och får i princip alltid ett nej som svar på om något är genomförbart. Vi saknar den proaktiva inställningen på utbildningsförvaltningen som t ex kultur- och äldreförvaltningen har. De arbetar aktivt med att skapa egna ideér på sin arbetstid. Vi upplever att utbildningsförvaltningen istället ägnar tid åt att hitta kryphål i lagen för att man ska slippa lägga tid och pengar på området. Vi har verkligen ingen tillit till utbildningsförvaltningens utvecklingsarbete rörande nationella minoriteter. 

Vår kritik handlar inte bara om att ordna mer undervisningstid utan också om att den korta undervisningstiden minskar ytterligare av sena terminsstarter, att inte vikarier sätts in när pedagogerna är sjuka eller lediga. Inför och på senaste samrådet med utbildningsförvaltningen framförde vi kritik över att ansökningsblanketten för modersmålsstöd i förskolan var samma som man ansökte om stöd för barn med språkstörningar. Trots att vi både påpekade detta några veckor innan samrådet och upprepade det på samrådet så hade följande kritik inte framförts till Enheten för flerspråkighet förrän finska redaktionen på SVT gjorde reportage om det. Det är ett exempel hur vi känner att vi inte är lyssnade på och att man inte tar det vi säger på allvar. Vi kan ju tillägga att när SVT ställde frågan ändrades blanketten snabbt. Det borde dock inte vara på det sättet. Samrådsklimatet blir inte bra. I princip varje gång en blankett eller en hemsida beträffande de nationella minoriteternas rättigheter görs om på utbildningsförvaltningen så har vi något att anmärka på. Det borde inte vara vårt jobb att korrläsa dessa. 

Nu har vi kommit med både ris och ros och riset har fått ta lite mer utrymme eftersom vi hoppas på att vi någon gång ska få känslan av att vi kommer framåt i frågan om barn och unga. 

Förra året valde vi på det utökade samrådet att lyfta upp tre områden som vi ville att kommunen skulle lägga fokus på. 

Det första var förskolebarns rätt att utifrån den nya lagstiftningen kunna få förskoleverksamhet på finska väsentlig del av förskoletiden även för dem som bor för långt borta från den finskspråkiga förskolan Huvikumpu. En framgång var förstås pilotprojektet i Huvikumpu men tyvärr var de fyra familjer som till oss och kommunen framförde önskemål om modersmålsstöd väsentlig del av tiden inte behjälpta av detta eftersom barnen var i fel ålder och förskolan avståndsmässigt på fel ställe. Dessa föräldrar har nu gett upp kampen. Utbildningsförvaltningen ”vann” i våra ögon med sin strategi att trötta ut minoriteten. Ingen mer energi från kommunens sida behövde läggas på det. Rusukkis förbättringsförslag avvisas gång på gång, det blir inte ens en vettig diskussion om det.

Vi vill i år lyfta upp frågan om en kvalitetshöjning av utbildningsförvaltningens arbete med den sverigefinska barnens rättigheter. Vi begär en genomlysning av hur man samordnar och proaktivt arbetar med frågan i förvaltningen. Se och lär från äldre- och kulturförvaltningen t ex och andra kommuner i bräschen t ex Luleå. Vi tror också att kommunjuristerna som tjänstepersonerna får stöd och råd från behöver uppdateras eftersom de tolkar lagen annorlunda från t ex Skolverkets jurister.

Vår andra punkt från förra året var att finska skulle bli en merit när man sökte arbete i Uppsala kommun för att kunna möta sverigefinnar utifrån deras rättigheter och lösa personalförsörjningen inom området. Vi vet att det har legat som ett förslag under året, men har inte hört något om hur det har blivit. Vi väljer i år att ha kvar denna punkt på vår lista och uppmanar kommunen att agera aktivt och innovativt inom personalförsörjningområdet när det gäller finska språket. Hur ser vi t ex till att våra finskspråkiga ungdomar ser språket som en merit? Via studie- och yrkesvägledaren? Annan efterfrågan? Genom att erbjuda prao och sommarjobb på finskspråkiga förskolan, äldreboendet eller med bibliotekarien som ansvarar för inköp av böcker på minoritetsspråk?

Vår tredje punkt från förra året gällde en genomlysning av kommunens hemsidor beträffande information om nationella minoriteters rättigheter. Den har kommunen satt igång med och är inte klar än. Det är vi nöjda med. 

Årets tredje punkt får istället bli att arrangera en temamånad på t ex högstadieskolorna eller gymnasiet om nationella minoriteter. På Rosendalsgymnasiet arrangeras ”black history month” för att upplysa eleverna om de kränkningar svarta har drabbats av i t ex USA genom historien. Är det inte dags för uppsalaeleverna att lära sig om de kräkningar svenskar har utsatt sina nationella minoriteter för?

Låt oss bli en kommun som står i framkant i frågor rörande nationella minoriteter där andra kommuner kan ta efter i alla områden. Kommunen genomför aktivt arbete för de finskspråkiga vuxna och äldre, men har missat den väsentligaste delen för ett språks och minoritetkulturs överlevnad: våra barn och unga. 

Med förhoppning om förändring /Rusukki