TOLV ÅR AV SVERIGEFINSK REVITALISERING I UPPSALA KOMMUN - GLÄDJE OCH MISSTRÖSTAN - Leena Huss, Avgående styrelsemedlem i Rusukki

TOLV ÅR AV SVERIGEFINSK REVITALISERING I UPPSALA KOMMUN - GLÄDJE OCH MISSTRÖSTAN

Det hela började hösten 2009 när Hooshang Bazrafsan från Uppsala kommun ringde till mig på Uppsala universitet och frågade om det fanns några sverigefinska föreningar som kommunen kunde samråda med. Uppsala skulle nämligen året därpå ansluta sig till förvaltningsområdet för finska språket och förberedelserna pågick för fullt. Då tog jag kontakt med mina finsktalande vänner och bekanta och det var en liten skara sverigefinska kvinnor som startade föreningen som senare skulle bli Rusukki, Ruotsinsuomalaisten kieli- ja kulttuuriyhdistys eller Sverigefinnarnas språk- och kulturförening i Uppsala. Under åren har föreningens egen verksamhet ständigt växt och breddats men dess uppgift som kommunens samrådspartner i minoritetspolitiska sammanhang har förblivit central och utgör även idag det viktigaste arbetet för styrelsens medlemmar.

Det tog tid innan det började märkas utåt att kommunen hade blivit en del av förvaltningsområdet för finska språket. Olika slags kulturevenemang på finska var kanske det som började synas först. Vi i föreningen lärde oss alltmer om minoritetspolitiskt arbete och började aktivt driva våra hjärtefrågor, vilket inte alltid var så lätt. Så småningom startades en liten finskspråkig förskoleavdelning och verksamhet på finska på ett äldreboende. Under åren växte antalet förskolebarn och den finskspråkiga avdelningen flyttades över till nya lokaler, och för närvarande planeras ytterligare en avdelning på andra sidan av staden. Finskspråkiga avdelningar finns idag på två olika äldreboenden, en mitt i staden och en annan lite utanför stadskärnan. På kultursidan händer det mycket. Kulturförvaltningen är mycket aktiv, tar emot den sverigefinska minoritetens förslag och kommer också med många egna initiativ som diskuteras på samråden. Kulturutbudet för alla åldrar växer stadigt.

Vår egen förening har skapat många viktiga verksamheter med hjälp av statsbidraget som kommunen får för sitt minoritetspolitiska uppdrag. Vi har vår Suomi-koulu som erbjuder roliga aktiviteter för barn från 8 till 17 år. Vi har också vår öppna förskola och lördagsträffar för småbarnsfamiljer. För pensionärer ordnas varje vecka träffar med en mängd olika aktiviteter. På senare tid har vi startat vuxenaktiviteter i form av bastubadande, broderikurser och skrivarkurser. Som styrelsemedlem har jag uppfattat att föreningen är mycket aktiv och medlemmarna rätt så nöjda.

Man skulle alltså kunna konstatera att mycket positivt har hänt och händer när det gäller sverigefinskheten i Uppsala. Föreningens samarbete med kultur- och äldreförvaltningarna har varit särdeles positivt och vi har känt att förståelsen för sverigefinnarnas lagstadgade rättigheter i kommunen har vuxit stadigt. Det har vi också märkt när det gäller politikernas deltagande i de årliga ”politikersamråden” dit bara någon enstaka politiker kom under de första åren men där politiker från så gott som alla partierna numera deltar. På dessa möten rapporterar först de olika förvaltningarna vad de under året har gjort för den sverigefinska minoriteten och sedan får minoriteten möjlighet att tala om sina egna aktiviteter och kommentera kommunens insatser. På dessa möten har man från minoritetshåll kommit med kritik, ibland stark sådan, och även rekommendationer för hur man önskar att kommunen ska förbättra sitt minoritetspolitiska arbete.

Trots allt det positiva som jag upplevt finns det dock ett område där nästan inga förbättringar kan skönjas, nämligen finskundervisningen i skolan. Vi fick tidigt höra att undervisningstiden inte skulle förlängas om det inte blev några lagändringar som krävde det. Men vi har kunnat se att inte ens det alltid har hjälpt. När det skrevs in i skollagen att elever kunde välja modersmål (exempelvis finska) i stället för ett ”modernt språk” inom språkvalet från och med sjätte klass, var det något som endast Rusukki uppmärksammade. På samråden nonchalerades detta under flera år trots att vi ständigt tog upp frågan, och när vi till slut samlade alla fakta och krävde att kommunen skulle följa lagen, fick vi höra att vi – och även Skolinspektionen som vi också hänvisade till – hade fel. På ett av krismötena föreslog ordföranden att man skulle vända sig till kommunens egen jurist för att få klarhet i saken. Då tröttnade vi till den grad att vi tog kontakt med sverigefinska medier. Vändningen kom samma dag som reportern tog kontakt med kommunen, och nu står det på kommunens hemsida att sverigefinska elever får välja sitt modersmål finska i stället för ett modernt språk om de så önskar.

Jag trodde länge att det räcker att man som minoritet känner till sina rättigheter, kan lagen och reglerna och är aktiv och saklig i kommunala samråd. Det har stämt mycket väl när det gäller flera förvaltningar som vi känt att vi haft ett genuint och välfungerande samarbete med. Det har dock inte gällt den förvaltning som har hand om skolundervisningen. Där har jag upplevt både nonchalans, okunnighet och ibland regelrätt motstånd. Undervisningstiden för de flesta modersmålseleverna i finska är faktiskt densamma som den var för mina egna tre söner som gick i skolan i Uppsala på 1980- och 1990-talen. Då hade finskan ingen särställning i Uppsala, det fanns ingen nationell minoritetsspråkspolitik och det ställdes inga krav på kommunen att stödja och främja finska språket. I dag står det i kommunens handlingsplan för mänskliga rättigheter: ”Kommunen har ett särskilt ansvar att skydda och främja de nationella minoriteternas språk och kulturer. Minoritetsspråken, som är en del av det svenska kulturarvet, ska bevaras och utvecklas som levande språk. Kommunen ska ha särskilt fokus på barns och ungas utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket.” På kommunens hemsida står det också: ”Vårt mål: Att kommunen ligger i framkant i Sverige när det gäller det minoritetspolitiska arbetet.” I mångt och mycket gör vår kommun det. Men inte när det gäller våra sverigefinska skolbarn.

Leena Huss

Avgående styrelsemedlem i Rusukki

Sverigefinnarnas språk- och kulturförening i Uppsala